LEDARE, DEBATT & INSÄNDARE | KRÖNIKA
| | | | | En pinsam läxa att lära sig |  |
- Du skulle ha varit hemma för en timme sen.
Mamman nästan fräser fram orden. På andra sidan den mörka bilen står tonårsdottern med armarna i kors och fräser tillbaka:
- Men varför måste jag vara hemma så tidigt för? Mina kompisar får ju vara ute till halv tolv.
Mitt i familjedramat vid Duveholmsjön kommer jag springandes.
Klockan är elva en ljummen junikväll.
Och jag kan inte låta bli att småle när jag springer förbi dem. Jag känner så väl igen mig i tonåringen.
Been there, done that - som man brukar säga.
Men jag gjorde det bara en gång. Aldrig mer. Alltså, struntade i tiden.
Det var sommaren 1993. Jag har precis fyllt tonåring, 13 år. Dagarna som mellanstadieelev var över och till hösten väntade högstadiet. Men först var det sommarlov med kompisar, bad och semester. Till campingen i Hallstahammar kom folk från hela Sverige.
Det var där man hängde för det hände alltid något, om inte annat rinner Strömsholms kanal förbi och bjuder in till kvällsdopp. Denna sommar fick min kompis Sandra och jag kontakt med ett gäng killar från självaste Stockholm. Dessutom var de tre år äldre än oss. Gissa om vi var helt uppe i det blå.
Halv tio skulle jag vara hemma om kvällarna. Dels för att hinna se sporten och dels för att mina föräldrar jobbade.
Mamma jobbade dessutom hemma, som dagmamma, och strax efter klockan sex varje morgon kom de första barnen.
Jag har alltid respekterat tiden, men inte denna kväll. Det ångrar jag. Dagen hade förstås tillbringats med Sandra och killarna. Vi badade i kanalen, vi grillade och så badade vi lite till.
Framåt kvällen började det regna och vi kurade in oss i en campingstuga.
Jag minns hur vi fnittrade och skrattade åt killarna, och ljudnivån i stugan var hög.
Klockan hade passerat halv tio för länge sen, det visste jag men tänkte inget mer på det.
Det var sommarlov, jag hade kul i en stuga full med killar och utanför vräkte regnet ner.
Som i en skräckfilm slets stugdörren upp. I ovädret utanför anades en kontur av en människa. Tystnaden i stugan var total. Människan visade sig vara mamma Borglund. Klockan var närmare elva och där stod min mamma, iklädd ett rosa nattlinne, en lila regnrock och gummistövlar.
Jag skämdes så jag ville sjunka genom jorden. Jag ville försvinna.
- Nu går bilen, sa mamma och sen gick hon.
Jag vågade inte titta på killarna som gjorde allt för att inte börja skratta.
Jag flög ut ur stugan och till bilen.
Men eftersom jag hade cyklat till campingen var det bara att cykla hem i regnet.
Men först sa jag den klassiska meningen.
- Men varför måste jag vara hemma så tidigt för? Sandra får ju vara ute hur länge hon vill.
Frågan besvarades med tystnad. Mitt straff blev två veckors utegångsförbud, och killarna från Stockholm såg jag aldrig mer till.
Hur det gick för tjejen vid Duveholmssjön vet jag inte men det jag lärde mig den där junikvällen för 15 år sedan var att alltid passa tiden. |
|
Håll dig uppdaterad med vår RSS! 
